Att arbeta med frågor kring övervakning och integritet är en uppförsbacke av rang. Under de snart 15 år som jag sysslat med frågorna kring de farhågor som centraliserade databaser, ny teknik och kortsiktigt tänkande leder till, så har de saker vi aktivister varnat för ofta avfärdats av såväl politiker som allmänheten.

Under många år var den stora diskussionen kring vilken övervakning stater hade, speciellt då USA genom sitt numera ökända övervakningsorgan NSA. Många experter inom såväl teknik som politik förstod redan att NSA övervakade men fick inget gehör för sina krav om transparens. När väl Edward Snowden släppte dokumenten som visade på hur illa det stod till – och värre än vad någon faktiskt var medveten om – så var det ändå ingen som tänkte att vi kanske borde lyssnat mer på experterna.

Samma visa var det kring FRA. När debatten rullade på som högst i Sverige och Fredrik Federley stod och grät i riksdagskammaren, så var vi många som försökte förklara att vi i Sverige aldrig haft ett register som inte blivit utsatt för det som kallas ändamålsglidning. Det vill säga, att ett system skapas för en sak, men när man inser hur kraftfullt systemet kan vara för en extra grej så börjar man justera lite och öppna lite för vad ändamålet med registret egentligen är. Och mycket riktigt blev det som förväntat: FRA-butiken öppnades och nästan alla de saker som lovades inte skulle ske, skedde. Men inte heller nu var det någon som tog läxan och oron på allvar. Experterna ignorerades, trots att de hade rätt.

Just nu funderar regeringen på att öppna biobanksdatabasen – populärt kallat PKU-registret, för att låta poliser använda databasen. PKU-registret innehåller DNA för nästan alla födda i Sverige sedan 1975, och används för att forska kring genetiska sjukdomar. Vid första tanke så känns det kanske självklart att den ska få användas – men när godkände du att få ditt DNA insamlat i förväg för att kunna användas som framtida bevis mot dig själv? Och när godkände du att dina barns DNA skulle samlas in för att användas som bevis mot dem själva i framtiden?

Under 2008, i samband med FRA-debatten så startade jag och några aktivistvänner en tjänst vi kallade FukUpku.se, där man enkelt kunde skicka in en blankett för att gå ur registret – så länge det var lagligt att göra så. Vi blev kallade för foliehattar, ingen skulle vilja använda detta registret för något annat än forskning. Precis som de sa om experterna kring FRA, NSA och så vidare.

Av någon anledning så lyssnar vi på experter inom medicin, men mindre gällande miljöfrågor, men inte överhuvudtaget inom frågor kring det digitala och register. De sakerna som styr vår vardag och vår samhällsutveckling mest är de frågor vi behöver diskutera mest, samt förstå mest. Varför har samhället en sådan antipati för att lyssna på experter inom dessa områden?

Innan vi låter regeringen besluta kring PKU-frågan så är det dags att besluta hur vi vill att samhället ska se ut. Vad blir följdproblemen med ett samhälle där allas DNA är registrerat? Kommer vi bete oss annorlunda, kommer felaktigt DNA placeras i större utsträckning på brottsplatser av kriminella? Vi kan väl åtminstone ha en diskussion den här gången, där experter lyssnas på istället för hånas.